Det var några riktigt galna dagar innan det men vi fick så otroligt mkt hjälp av familjen, vetifasen om vi fixat allt utan dem?!

Jag har vart jättenervös eftersom jag har planerat detta jäkla dop i 2 månader. 

Tänk om man glömt någon? Tänk om man missar något? Om maten och drickan inte räcker? Tänk om jag är en dålig värdinna? Ångesten att stå inför alla och öppna presenter! Jag har alltid hatat att stå framför folk och prata men jag brukar kunna lita på mitt pokerface. Ser lugn ut men svettas genom kläderna...

Allt detta är över nu, både skönt och, jaha var det allt?

Varför kan man aldrig vara nöjd.

Nu har vi gått in i en "kvällsvecka" igen när sambon jobbar kvällarna och ångesten än stor. Att vara ensam med dottern vissa kvällar är inte alltid roligt. Inte för att hon har kolik eller något sånt utan hon är bara allmänt grinig och vägrar allt, äta, sova, leka, ligga, sitta, stå...ikväll är en sån kväll och sambon åkte precis till jobbet så jag är lagom munter. Just nu sover hon men hon känner ju jämt på sig på något sätt att "nu är mamma ensam hemma så då ska jag vara vaken hela natten"