Jag har kommit till det läget igen att jag har behov av att skriva av mig. Precis som under förra graviditeten.

Jag är jättedålig på att uppdatera min blogg men som jag sagt tidigare så använder jag den när jag behöver och för min egen skull.

 

Förra graviditeten var inte lätt, illamående och sedan foglossning från helvetet som var de stora problemen. De små problemen var näsblodet, krypningarna i benen, huvudvärken och tröttheten. Dock kunde man överleva det.

 

Denna gången är det snäppet värre. Ska imorgon på första ultraljudet så då får vi mer klara besked om vilken vecka jag är i men skulle gissa mellan 10-12.

Jag har riktigt dåliga järnvärden, 15... frågade vad som var normalt, sköterskan sa 100?! Kan det stämma?

Sköldskörtelproverna var inte särskillt bra heller så åker fram coh tillbaka till mvc och sticker fler och fler hål i armarna och tar nya tester.

Jag är yr, kräks som en gris hela tiden, av vatten, av mat, av järntabletterna och av Lergiganen som jag fått utskriven mot illamåendet. Lyckat.

Jag skakar i hela kroppen, har typ tunnelseende, går ner i vikt och har åter igen näsblod.

 

Det som är mest knäckande är att medan jag sligger i soffan större delar av dagarna så tar sambon hand om vår dotter och om hemmet och jag kan inte hjälpa särskillt mycket alls.

Känner mig som världens sämsta mamma och sambo.

Nu är dottern hos mormor och morfar på öland så jag vet att hon har superkul men känns ite roligt att lämna bort henne för att jag mår dåligt. 

 

Är jag i v10 så är det riktigt jävla långt kvar av denna graviditet om jag inte börjar må bättre snart.