nu är det kvällsvecka. Det betyder att jag sitter ensam hemma hela kvällarna eftersom min sambo och jag jobbar olika skift. Det är som vanligt dömt att misslyckas för min del. Det är inte nyttigt och har aldrig vart en bra ide att jag lämnas ensam med mina tankar.

 

De senaste veckorna har jag blivit lite smått om än mer och mer för varje vecka påmind om att jag inte är ensam hemma. Sparkarna blir tydligare, starkare och fler för varje dag och särskillt de sparkar som Bönan lyckas träffa in på blåsan gör mig stark påmind om att jag inte är ensam.

Men ikväll har tankarna snurrat vilt.

 

Det började med att jag i eftermiddags rotade fram min träningsväska för att dra mig tillbaka till gymmet imorgon (cause it's good for you, they say).

Iaf försökte jag krångla mig i mina träningskläder och insåg att detta lilla projekt lyckas jag enbart med om jag håller andan, plattar till tuttarna för linnet och står på tå och näst intill hoppar i byxorna. 

Jag kände mig återigen som en flodhäst som försöker komma i små barbiekläder, precis som när jag stod i provhytten på HM och försökte hålla tillbaka tårarna när jag inte kom i jeansen som faktiskt skulle vara anpassade för gravida...(?)

Tidigare idag köpte vi en tidning som innehöll mängder med bra tips och råd och tester för blivande föräldrar, det var mycket bilder på söta barn, lyckliga fäder och fina gravida kvinnor. Det var framförallt en av dessa bilder som etsade sig fast i huvudet på mig. En kvinna i v40± som stod halvnaken och visade upp sin perfekta mage, helt fri från bristningar, fortfarande en snygg markerad midja och ser inte ut som hon gått upp ett enda gram på "fel" ställe.

Detta var långt ifrån den bild min spegel visade mig när jag tittade och antagligen anledningen till att jag rotade fram träninsväskan från första början.

 

Jag trodde att utseendehetsen skulle släppa när jag blev gravid men vad fel jag hade. Förut handlade det om att man skulle komma i sina smaljeans som fick rumpan att snygg ut, thats it (för min del). Nu sitter jag och jämför mage i olika veckor "varför är min så stor redan nu om inte hennes är det?". Varför har jag inte en lika markerad midja som hon. (För magen börjar strax under halsen på mig känns det som.) Låren som växer ihop, armarna som inte ser ut som de gjorde för några veckor sedan...

Det finns mängder att haka upp sig på och jag hatar det och jag trodde verkligen inte att det var så.

 

Som sagt ska jag tillbaka till gymmet imorgon och det är bara att inse att dessa tankar är anledningen till det. Jag vet att lite träning inte kommer att ändra hur jag ser ut, jag kommer fortsätta att gå upp i vikt jag kommer fortsätta att känna mig som en flodhäst om jag inte kommer i mina kläder. Men inget av detta spelar någon roll om vi bara får en frisk och välmående liten bebis i sommar.

Jag hoppas bara att med lite träning kan jag acceptera att jag gör vad jag kan för att må och se och känna mig bra och snygg.

Jag kommer fortsätta bli ännu tjockare men jag har fan en bra anledning till det.